P U N K Primärvårdens Utveckling Nationell Kvalitet

10.6

ANHÖRIGSTÖD

10.6 Anhörigstöd

Att vara anhörig/närstående till en svårt sjuk kan innebära stora påfrestningar. Med anhörig eller närstående menas i allmänhet en person i familjen eller nära släkting, men det kan också gälla andra nära t ex grannar eller vänner. Svensk äldrevård är beroende av närståendes insatser. De närstående minskar inte sitt engagemang på grund av ökad hjälp från samhället, snarare tvärtom – en ökad hjälp och omsorg från samhällets sida gör att närstående orkar vara delaktiga i vården. Då närstående inte direkt är beroende av vården, kan de vara mer benägna att framföra klagomål och synpunkter. Bakomliggande orsaker till detta kan vara att man vill försäkra sig om att de närstående har tillgång till den bästa vården, men det kan även handla om dåligt samvete över att inte räcka till. Vilka orsakerna än är, är närståendes kunskaper om och insatser för dem de vårdar ovärderliga och bör i de flesta fall tas tillvara, utifrån vårdtagarens önskemål och närståendes möjligheter (1, 2). Det är viktigt att hälso- och sjukvårdpersonalen finns till hands för att stödja de anhöriga/närstående, som svarar för en stor del av insatserna inom äldreomsorgen, men det är också viktigt att känna till vad samhällets stöd till de anhöriga/närstående innefattar.

Ø 10.1.11 Stöd till närstående

Eftersom de närståendes/anhörigas situation ser mycket olika ut behövs det olika former av stöd för att underlätta deras situation och för att förebygga att de närstående själva blir sjuka på grund av för tungt ansvar

Med anhörigstöd menas insatser från samhället som bidrar till att fysiskt, psykiskt och socialt underlätta anhöriga/närståendes situation (3).

I Socialtjänstlagen (SFS 2001:453 5 kap.10§) finns bestämmelser om anhörigstöd.

”Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder”. Om de anhöriga/närstående inte är nöjda med det beslut som tagits angående hemtjänst eller särskilt boende med service och omsorg så kan beslutet överklagas. Detta enligt SFS 2001:453 4 kap. 1§.

10.6.1 Olika former av anhörigstöd

Avlösning är en efterfrågad form av stöd vilket kan innebära planerad växelvård eller annan avlösning som inte kan planeras eller förutses långt i förväg s.k. ”akutplatser”. Det kan också vara insatser från hemtjänst och/eller dagverksamhet, men även ”nattverksamhet” så att anhöriga ska få vila/få avlastning.

Socialtjänsten ska erbjuda råd och stöd; både individuellt och i grupp.

Anhörigkonsulent/anhörigombud finns i en del kommuner och har till uppgift att förstärka kvaliteten inom äldreomsorgen/omsorg för funktionshindrade. Detta genom att bistå, lyssna, hänvisa, förmedla och hjälpa de närstående i sin situation.

Det finns även stödgrupper, för de anhöriga som vårdar närstående med t ex demens, stroke och psykisk sjukdom, där man träffas för att dela med sig av sina upplevelser och diskutera dessa.

Det är kommunens socialnämnd som ansvarar för stödet till anhöriga. För att få information angående det anhörigstöd som finns i ”hemkommunen” kontaktas den äldre- och handikappenheten som finns i kommunen (2).


		Uppåt!

10.6.2 Ekonomisk ersättning

Anhöriga kan under vissa förhållanden få ekonomisk ersättning för den vårdinsats de gör. De kan vara kommunen, försäkringskassan eller i vissa fall landstinget som står för ersättningen. De olika ersättningarna kan vara; vårdbidrag för vård av barn, handikappersättning, assistansersättning och närståendepenning. Kommunerna kan själva bestämma vilka riktlinjer som ska gälla för anställning och ersättning till anhöriga som vårdar en närstående i hemmet. Det innebär att villkoren för ersättning, nivåer och handläggningsrutiner är olika i kommunerna (2).

Bestämmelser om rätt till ersättning och ledighet för vård av en svårt sjuk närstående finns i Lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård, NVL. För aktuell information angående närståendepenning finns Försäkringskassans broschyr Vård av närstående .

10.6.3 Projektet Anhörig 300

I den Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) föreslogs ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna om/med sammanlagt 300 miljoner kronor, Anhörig 300. Projektet pågick under åren 1999 - 2001 och syftade till att genom ekonomiskt stöd stimulera kommunernas uppbyggnad av kvalitet och innehåll i anhörigstödet.

Resultatet visar bland annat att i nästan alla kommuner funnits en särskild person med ansvar för den operativa utvecklingen av anhörigstödet. I drygt hälften av kommunerna låg detta ansvar 2001 på ordinarie befattningshavare, i övriga kommuner låg uppdraget på en projektanställd person. Ansvaret för utveckling av anhörigstöd ligger i de flesta kommuner, 206 av 270 kommuner (76 %), fortfarande på en speciell befattning. De befattningar som framkommit i resultatet är: Anhörigkonsulent/anhörigombud, demenssjuksköterska, frivilligsamordnare samt annan befattningshavare. Andelen övriga befattningshavare (45%) är störst och som exempel på yrkesgrupper kan; biståndsbedömare, medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS), undersköterska/samordnare av dagverksamhet, nämnas. Resultatet tyder på att allt fler kommuner har lagt uppdraget att driva utvecklingen av anhörigstöd på befattningshavare, som också ansvarar för andra uppgifter.

Socialstyrelsen har administrerat, stimulerat och följt upp/utvärderat projektet och även tagit initiativ till särskilda projekt och studier som finns beskrivna i slutrapporten samt på hemsidan för Sveriges Kommuner och Landsting under rubriken lästips.

”Ett år efter anhörig 300” är en uppföljning av kommunernas arbete med att utveckla anhörigstöd år 2002. Resultatet visar på en fortsatt utveckling av stödet till anhöriga hos 9 av 10 kommuner. Det förbättringsområde som störst antal kommuner framhåller är avlastning, främst i hemmet men också i form av dagvård och korttidsvård/trygghetsplatser. Många kommuner pekar även på träffpunkter och anhörigcirklar samt på samverkan med frivilligorganisationer eller bildandet av anhörigföreningar.

Nationell handlingsplan för utveckling av svensk hälso- och sjukvård (prop. 1999/2000:149) lyfter också fram behovet av stöd till anhöriga. Enligt ett gemensamt utvecklingsavtal svarar kommunerna för satsningar med syfte att stödja anhörigvårdare under åren 2002-2004.

I utredningen ”Äldrepolitik i framtiden” (SOU 2003:19) föreslås bland annat att i lag reglera kommunernas skyldigheter att stödja närstående/anhöriga (4).